Yrkeskvinnan fakturerar döden

Men - var inte det en fantastiskt bra överskrift? Jag är lite nöjd själv. Jag skickar fakturor lite hit och dit efter det att vi tagit emot folk och grävt ner dom på min kyrkogård. Min och min - ni fattar...

Jag insåg att jag varit alldeles galet långrandig de senste dagarna, så det ska jag försöka låta bli.

Jag knarkar fortfarande Sommar i P1, jag har t o m börjat knapra på pratarna från 2007. Idag lyssnade jag på Martin Kellerman hela vägen in från förorten. Han är ju hysteriskt rolig utan att fnissa en enda gång själv. Jag satt och toklog ner i knät flera gånger och hoppas jag inte såg allt för sinnesjuk ut.

Fast lite - lite - deprimerande är det att lyssna på någon som är så cynisk (han hävdar själv att han är mer synsk än cynisk - jä, rajt...) och har så kapitalt bara gett upp på allting. Mer än att rita sina serier, hänga med polarna, lyssna på sjukt onödligt mycket hip hop (barf, vad tråkig den musiken är...tycker jag, men det är väl bara för att jag är lat/gammal/kvinna - take your pick) och som han själv säger hänga i sin bubbla. Han blir nämligen väldigt nervös, osäker och skräckslagen när han hamnar i situationer som inte är hans...ordinarie element, liksom. Han vill ju "ha barn NÅN gång", men det verkar så läskigt med saker man inte kan ta sig ur... Shit, det är ju tur att han inte är helt representativ för unga män i Sverige idag...eller? Jag har nog känt min beskärda del av snubbar som är så där, visst, i olika grader och shatteringar (stavas det så?), men han tar nog priset. Dessutom blir jag helt nervös av att han liksom inte ger sig. Att det inte tar slut. Att cynismen är så total. Jag har läst rätt mycket Rocky i mina dar. Samt Arne Anka som jag var otroligt förtjust i. Om man nu kan vara för just "förtjust" i en försupen anka som bara bär sig allmänt ruttet år. Men jag var det. Är det. Men på samma sätt som med Rocky så har min förtjusning sina gränser. (Och de är placerade långt längre bort att vad ni tror, jag lovar.) Men som sagt, det finns gränser.
Jag har aldrig varit en sån som faller för bad boys, alltså farliga killar. Däremot hade jag nog en tydlig svaghet för olyckliga killar. Cyniska killar. Som jag skulle förföra och rädda, så att de blir lyckliga och glada och kunde skutta fram i tillvaron tillsammans med mig. Som vanligt handlade det nog mest om mig, att jag ville vara behövd, älskade, oumbärlig...
Som tur är gifte jag mig med en man som inte alls behövde räddas. Som inte alls är cynisk. Och just därför fullt uthärdlig att leva med...faktiskt helt underbar att leva med. I jämförelse med honom blir alla cyniska, självdestruktiva snubbar så oerhört...pinsamma. Och jag jämför nog en hel del, på mitt lite skumma, inlindade halvt omedvetna sätt. Och det är alltid till hans fördel.

Jistanes så personligt det blev. Och trots att jag fnissade så mycket åt Martin Kellerman, och trots att han gör mig sjukt beklämd så önskar jag honom allt gott. Men framför allt önskar jag att han - och alla andra cyniska, känslomässigt ihopsnörpta, men ack så ofta så begåvade snubbar - ska bli vuxna nån gång. Och inse att det inte var så farligt.

STATUS:
Sömn - relativt god. Somnade in på viljestyrka (läs: snällt piller)
Uppvaknande - motvilligt
Fysik - fortfarande lite ledbruten
Allmänt - milt frustrerad över mitt DÖ-tråkiga jobb, i en märklig allians med en längtan efter att få hålla föredrag om...vadå? Nåt som engagerar mig, som engagerar andra...och som helst inte i slutändan ska gå ut på att föda mitt redan svultna / välgödda ego. Typ. (Det finns såna människor som är både överviktiga och undernärda - som mitt ego.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0