Yrkeskvinnan fick lägga sig på golvet

Jag skämtar inte - jag fick lägga mig på golvet. Men jag ska ta det från början.

Jag kände mig lite snygg idag. Jag hade satt upp håret, jag hade piffiga stövlar som är spetsiga och har lite klack som smäller så där uppfodrande när man går. Jag hade nya fina jobbbyxorna, och jag hade mina stora solbrillor som gör att jag ser lite lagom mystisk och hemlig ut. Det var en bra dag. Dessutom sken solen så jag bestämde mig för att för första gången på länge gå från centralen till kungsträdgården. Sagt och gjort. Jag gick i rask takt och kände mig lite stark och solen sken och ja - allt verkade ju toppen.

Sen blev jag lite trött när jag började tänka på att på tisdagar är det militant fika som vanligt klockan 10.30 (eller om det nu är 10.40, nån påstod det men sen kom folk älgande 10.30 i alla fall och ville ha kaffe så vad vet jag...) och tisdagar är det flest folk på plats och jag ingår i gruppen som ska förbereda. Jippi. Förra veckan fick jag diska i en halvtimme efteråt. Idag har jag dock sår på händerna så jag understryker jag vill slippa diska. Jag slipper. Jag hjälper till att duka fram. Allt medan jag känner hur J-O-B-B-I-G-T allt är. Jättejobbigt. Det är för mycket folk, jag orkar inte vara social och trevlig (egentligen - den kan jag ju inte låta bli att vara trevlig när det väl kommer till kritan och sen blir jag utmattad efteråt). Jag sätter mig bredvid S som är väldigt gullig, och jag liksom gömmer mig lite bakom henne. Det blir en ok fika. När jag sen ska resa mig är jag alldeles matt. Jag har yrsel. Jag blir stel och spänner mig för det är så pinsamt att bli så där yr så att man stapplar och har sig. S blir orolig och erbjuder sin arm för mig att stödja mig på på vägen tillbaka till mitt rum. Jag känner mig som 107 ungefär. Jag försöker säga att jag kan hålla mig i väggen, men S ignorerar det. Det känns mysigt men lite pinsamt att behöva hålla nån i armen. Väl inne på rummet igen blir jag tvungen att lägga mig på golvet med fötterna upp i en bokhylla. Vad gör man? Det ser antagligen rätt larvigt ut, och håruppsättningen gör ont av trycket från golvet. S frågar om hon vågar lämna mig där på golvet eller om jag tänker svimma. I don't do svimma, säger jag. Så S går, om än lite tveksamt. Hon erbjuder sig också att köra mig hem om jag inte blir bättre.

Jag ligger kvar i säkert tio minuter. Sen kan jag inte med att ligga där längre. Min rumskamrat kan bli förskräckt om hon kommer tillbaka och hittar mig på golvet. Jag sätter mig och konterar och bokför (som ju är det tråkigaste jag vet) men då kan jag i alla fall känna att jag gjort nån nytta innan jag smiter en halvtimme före telefontidens slut.

Jag masar mig iväg till ett sushiställe. Jag har egentligen med mig nördig diet-mat (läs: bantarmat = blääää, trist.... förkastligt) men jag känner att jag måste ha sushi, MÅSTE.
Jag tar en mellan-sushi. Nio bitar. Den är inte så snygg, det ser ut som den slajsats upp av en skogshuggare. Men det gör inget. Den är jättegod. Jag äter den STARK idag, med MYCKET wasabi. Jag ärfortfarande lite svullen i munnen av all wasabi. Jag lyckas ta mig till tunnelbannan och halkar iväg till medborgarplatsen där jag träffar maken som dyker upp, skäggig och snygg men portfölj och huvudvärk. Vi dricker te och äter chokladboll. Sen ska han träffa sin coach och jag ska ta mig hemåt. När jag kommer hem är jag så slut att benen darrar och jag dimper i säng. Andningen är ansträng och lite astmatisk. Min äldsta fina dott hämtar minsting på dagis. Jag ligger som en urvriden wettex på sängen och andas.

Det var då själva f*n... Jag pratade med väninnan L i morse. Om att jag mår (mådde) rätt bra och att mycket kändes bättre och just därför var jag så misstänksam... Denna misstänksamhet var befogad. Nu är det bara horizontalläge som gäller. Kanske en whisky? Nja.

Vad orsakde nu detta yrslande och pyrslande och golvliggande? Va? Vet int '. Rask promenad, fika/disk-angst samt lite våndor kring min kurs i projektledning - det är ju inte direkt kinesisk vattentort jag utsätts för. Men nu är det som det är. Jag ska vara snäll mot mig själv och inte bli så arg. Och om angsten lättar av lite okynnesätande av japan-snacks - so be it.

Kommentarer
Postat av: Anonym

cyberkram!

2008-10-14 @ 20:37:53
URL: http://parkettodlaren.blogspot.com/
Postat av: Rosengeranium (Parkettodlaren)

cyberkram!

2008-10-14 @ 20:38:25
URL: http://parkettodlaren.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0