Yrkeskvinnan drar efter andan

Jag kom av mig. Jag lyckades ju blogga mellan Alvesta och Gnosjö eller om det var Hässleholm och Lund - jag minns inte. Blogga via mobilen alltså. Vad nu det skulle vara bra för.

Sen var jag i klostret i tre dagar. Två och en halv i alla fall. Jag gick omkring och var tyst och tyckte det var väldigt behagligt samtidigt som jag gick och blängde på allt och alla...och så kom jag på mig själv med att minnas vad hon Mia Törnblom har sagt...om man tänker ont och illa om folk på ett allmänt omotiverat sätt och dessutom jämför sig med andra, då är ens självkänsla i dåligt skick...näe... är det så det är ställt med mig? Jag fick genast lägga band på mig.

Hur som helst - huvudet började snurra fortare och fortare i all denna tystnad (nej, jag kräktes inte grönt, det var på ett mentalt plan bara) och jag kom på mig själv med att sitta och prata med Gud i ett rasande tempo inne i huvudet tills jag nästan kunde förnimma hur Gud la handen över munnen på mig och försiktigt sa: "...tyst..."

(Och sen kom det män i vita rockar och hade med sig en tröja med välidgt långa armar...nä, faktiskt inte.)

Jag grät ut lite. Sen var det mycket bättre.

Jag lyssnade på Renata Chlumskas Sommar-program på tåget hem. Det var härligt. Jag beundrar henne väldigt mycket. Även om jag själv verkligen inte är någon äventyrare och verkligen inte kommer att bli en. Det finns något väldigt imponerande med en kvinna som tar sig an det som verkar vara helt omöjligt. Och sen bara gör.

...samtidigt. Om jag nu inte alltid var så förtvivlat hård och fördömmande mot mig själv - skulle jag då kunna se att även mitt liv är modigt. Och lite imponerande. På sitt sätt? Ja, jag kanske kan det. Jag vet ju att fyra ungar och "gift-för-livet" vid 22 skrämmer skiten ut en hel del människor...

Kanske var det så att jag upplevde lite...kongruens, heter det så? Eller kanske bara "konsekvens", dvs känslor och tankar var lite konsekventa, när jag var så där grinig och blängde snett på allt och alla i klostret? Eftersom jag är hård och fördömmande mot mig själv - så blev jag det till sist mot folk i min omgivning också? Kanske det...

Jag skrev en dikt. Jag ska - modigt? - skriva ner min dikt här.

Höst och löv som faller
Blad som blir till löv
Det minner inte om död
Utan vila

Mörker och kyla
Kala träd mot himlen
Det minner inte om död
Utan ro och stillhet

Höstlövens guld på marken
Det säger mig ingenting
Mer än att det inte måste
   leda till intighet eller tomhet

Det finns fortfarande andetag
Allting andas fortfarande
En höststorm påminner bara
"Jag andas fortfarande"
Inte "jag drar ett sista plågat andetag"

Allt ska sova nu
Allt ska vila
Men inte dö
Inte heller jag
Jag måste minnas det i mitt mörker

Så är det.

Kommentarer
Postat av: Angelica bielinski

Vacker dikt...snörvel... rörande vacker dikt!!!

Du ÄR modig!!

Jag vet inte... men kanske ser du mig som modig.. tänk då på att denna modiga lilla kvinna har DIG modiga kvinna som bästa vän, förebild och idol!!!!!!

puss&kram

2008-10-04 @ 23:34:27
URL: http://www.allickanejlika.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0