Yrkeskvinnan blåste nästan bort

på vägen till jobbet idag. Lite häftigt.
Herr Minsting sa lite moloket på väg till dagis: "Alla bladen blir gula och ramlar ner..." Jag förklarade att det är för att naturen behöver vila (vem försöker jag övertyga tror ni?). Han frågade då om man fick kliva på löven fast de vilade. Jag sa att det gick bra. Obs. Jag identifierar mig inte med löven, så det är verkligen okej.



Det är grått och blåser. Jag blev lite nedstämd. Jag satte mig att läsa Guldkompassen på tåget (när blir det ateistisk hjärntvätt?? jag börjar bli otålig...) men jag sitter och korrigerar mina intryck av filmen hela tiden. Min uppfattning är att de som gjort filmen verkar vara alldeles för insnöade i boken också. Dvs det utgår från att vi alla kan lägga till och dra ifrån på ungegär samma satt som de - skaparna av filmen - själva. Filmen var väldigt vacker, men innehållsmässigt urvattnad och tam. Jag blir mindre och mindre imponerad av filmen allteftersom jag läser boken.



Väl framme på centralen kände jag mig alldeles småeländig. Obs, små-eländig. Och jag övervägde att lyssna på min mellow-spellista i telefonen...med hits som Toxic Girl, Be Still My Beating Heart, Bright Eyes, Englishman in New York, Shake the Disease etc... Men nej. Inget sånt. Inte en massa mellow halvdepp som bara gör mig...letargisk. (Fint ord som jag tycker används för ofta. Lite snobb-varning på det dock. Hm. Det kanske är det som är veckans ord?)

Så det blev min Dolly&Jesus-lista istället. Med milt tvång tjoade jag på Poor Folks Town och Raven Dove, och ... det var som ljuv musik. (Duh.) Jag är lyft flera meter.



Come on down/Have a look around/Rich folks livin' in a poor folks town/We got no money/But we're rich in luuv/That's one thing that we've gotta plenty of so/Come on down/Have a look around/Rich folks livin' in a poor folks town

Heja Dolly.

Jag köpte en stark pappmuggskaffe också. Det gjorde min förmiddag.



Nu sitter jag på jobbet fast det är fredag och bloggar, vaktar telefonen och funderar på vilken box med favvo-TV-humor som ska bli min härnäst... Antagligen sista säsongen av That 70's Show. Det är nåt med det där skruvade som liksom talar till mig. Maken och jag såg om Scrubs-avsnittet som är en musikal för andra gången igår. Tredje för mig. I alla fall. Jag grinar som ett barn till slutnumret.

What's going to happen?

BUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ...
Jag började tjuta bara av att lägga upp länken liksom. Jag vet inte, dels får jag operations-flashbacks, dels tänker jag på den här åkomman vi alla lider av...världens vanligaste sexuellt överförbara sjukdom, alltid med dödlig utgång: LIVET. Och det gäller att komma ihåg..."It's going to be ok". På ett eller annat sätt.

Kommentarer
Postat av: sara

Ha ha! Jag känner mig så uppsluppen (bidrag till hatordslistan?) för jag har upptäckt att vi "känner" varann indirekt indirekt, du och jag. Och jag som har gillat och läst din blogg så länge!

Jag är journalist och har därför läst Julia Skotts blogg då och då. Några bloggande branschkollegor och även kompisar har länkat till henne. Och via hennes blogg hittade jag till din och var genast fast :-)

Men jag käner ju inte din syster, så det räknas inte. Däremot har det gått upp för mig att du känner (här blir det invecklat) kvinnan som blev mitt livs första kärleks sista och viktigaste flickvän!!!!!

Eftersom du har länkat till henne :-)

Jag känner i och för sig inte henne heller, vi hade viss kontakt bara i samband med hans sorgliga bortgång, och vi har träffats en gång då vi bland annat tog en mycket trevlig promenad.

I bland är cirklarna väldigt små. Och det känns roligt på något vis.

Ha en fin helg i kylan.

/sara

2008-10-25 @ 09:42:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0