Yrkeskvinnan är så patetiskt blödig

Is it so wrong to feel?

Idag är det fredag och jag är hemma. Dagen har bestått i (av?) att jag istället för att läsa min Laudes (bad catholic, bad catholic) tog en halvtimmes snooze i sällskap med herr fyraåetthalvt som mest ägnade sig åt att småsparkas samt peta sig i näsan (hans tanke var att jag inte skulle märka det...men det gjorde jag visst). Sen traskade vi till dagis. Förlåt, förskolan, där han precis hann med fruktstunden innan den var över. Hans fröknar och jag diskuterade huruvida vi i första hand var möbler eller dörrmattor i förhållande till våra ungar. (Jag är mer åt möbelhållet - typ: "va, det där gamla vraket ska alltid stå precis just där" samt *kläng, kläng, vrääääk*). Sen gick jag hem och hanterade tvätt (men inte disk) nån halvtimme. Bryggde nytt kaffe... här måste jag göra en kort parantes. Jag läste ju Marianne Fredrikssons Älskade barn. Den var rätt bra, men F*N vad de drack kaffe och åt smörgås!! Hela tiden!!! Hett kaffe, varmt kaffe, nytt kaffe, medtaget kaffe, starkt kaffe...tjat tjat tjat. Nästan lika illa som en deckare av Camilla Läckberg eller Helene Tursten. Deras hjältar dricker så mycket kaffe att...hu. Ja, eller Liza Marklund, fast där får man alltid det hela "hårdkokt" beskrivet, ungefär "Annika tryckte ut en kaffe, extra stark, minus mölk minus socker". Och då ska man tänka "ooo vilken kvinna, men mage av stål och vilja av järn och rost i ... handväskan. Nej visst f*n, hon har ju "bag" gubevars. I alla fall  - det där blev ingen kort parantes.

Kaffet pimplades sen, när tvätt väl var hängd, sorterad och vikt och inlagd allt vad det nu var. Sen var klockan tio och jag var tvungen att vara lite kyrkogårdsjour. Telefonen var på och jag fick engagera mig ett fall med en försvunnen urna (det är helt sant) som sen dök upp samt en oroad dam av f d öststatsursprung (ja, polsk alltså) och en gravplats som man ville försäkra sig om verkligen var reserverad. Det var den. I alla fall, jag pysslade med mitt, hade koll på lite andra ärenden (bl en avbruten gravsten, men det kan vi ta en annan gång) och till slut var klockan 12 och jag kunde stänga av telefonen. Puuuuuh....

Jag värmde mat, jag åt mat,jag la linser i blöt (nej, jag skojar inte, gröna är de också) och bestämde mig att stället för att flippa mellan tröttsamma kanaler i ett lönslöst försök att slippa reklam (det går inte) så satte jag i första skivan på femte säsongen av Scrubs.



Let me get this straight. Jag ÄLSKAR Scrubs. Passionerat. Jag har många skäl till detta. Dels skrattar jag så jag känner att jag kommer leva flera veckor längre än jag hade gjort utan Scrubs. Dels finns där så mycket allvar i den skruvade vansinnesvärld som är Sacred Heart. (Alltså sjukhuset). Nån gång när jag tuggade mig igenom det föredömligt fylliga extra-materialet i nån av de andra säsongerna så hittade jag en intervju med den läkare som är verklighetens JD samt dennes fru. De fungerar som nån slags experter när de spelar in avsnitten och de ser bl a till att skådespelarna verkligen lyckas se ut som att de vet vad de gör och can pass for real doctors and nurses. I alla fall, den "riktige" JD och hand fru (som alltså också är läkare) berättade att många läkare anser att Scrubs är den mest verklighetstrogna sjukhusserien eftersom den är så vansinnigt skruvad. Alltså, mer "som det är på riktigt" än t ex ER eller Chicago Hope, House eller Grey's Anatomy. Heh... Minsann. Figures.

Scrubs är så fantastiskt. Och även om jag är vansinnigt förälskad i både JD, Turk, Carla och Eliot (samt Nurse Roberts, Ted, Doug, Jordan och - förstås - Dr Kelso så är Dr Cox, Perry, Per-Per, min absoluta favorit. Han påminner mig om både en och annan person i mitt liv som jag tycker hemskt mycket om och samtidigt har väldigt svårt att stå ut med. Samtidigt som han bara är helt vansinnigt galen och obehaglig och ändå så...äkta? Njaä, vore han det skulle man väl få låsa in honom per (haha, no pun intended) omgående. Men ändå... Ah. Perry Cox. Vilken man. Vilken outhärdligt fruktansvärd självförhärligande, narcissistisk, sadistisk...underbar man. Och helt helt ... helt oemotståndlig.

Och som jag har bölat när jag tittar på Scrubs. Jag misstänker att det är meningen. Och att mer coola smarta typer än jag SJÄLVKLART inte bölar eftersom de genomskådar den billiga dramaturgin...eller nåt. Men det skiter jag i. Jag grinar ändå. När JDs pappa dör och Dr Cox bara kan hantera att hjälpa honom om de samtidigt har på sig sporttröjor, dricker öl och tittar på tv. "This will only work this way - drink". Love it. Eller när hjärttransplantationspatienten dör och sjunger sitt stora broadwaynummer "I am waiting for my real life to begin"... (näe, nu börjar jag grina bara genom att tänka på det.) Det är så fantastiskt. Eller när JD är mer rädd för döden än hans döende patient, den gamla diabetes-damen...
Det är många såna där saker. Det alltid så mycket vansinne och idiotier...och så mycket känsla. I perioder går jag omkring och "är" Dr Cox här hemma vilket gör min man väldigt nervös....hehe. Jag har inte lyckats lära mig hans "rants" utantill, de är alldeles för svåra, men man kan ju lägga till ett "Hugh Jackman" med extremt överdrivet uttal...det är roligt...eh ja.
Jag inser att detta inlägg bara är kul (kanske?) för den som liksom jag älskar Scrubs. So be it. Jag har nu tjutit till två två avsnitt...och nu kom jag på ett till, det extra långa där de pratar om sina förhållanden. Där JD och Eliott trots att de så gärna vill ändå inte klarar av att vara tillsammans...och deras pizza förvandlas till en klocka som bara räknar ner hur kort tid de har kvar... Buuuhuuuuu!!!!!!!

Hrm hrm. Ja. Skärpning var det...

Min äldsta kom just hem med sin kompis och de ska nu titta på Blades of Glory... Hehe. Will Ferrell. Han är ju lite smårolig bitvis. ALLA i min familja brukar, om de just har rapat högt och ljudligt, gasta "DID YOU HEAR THAT??" och alltså citera Elf. Hemskt rolig film, där Will Ferrell tvingas hålla igen och alltså blir riktigt extra rolig, eftersom han vanisnne på något märkligt sätt begränsas av hans gula tajt, pinglor på skorna, gröna jacka och toppiga hatt.... Hm, that didn't make any sense.  I alla fall, det är lite som Jim Carrey som jag ärvansinnigt förtjust i...när han INTE är Ace Ventura utan just också hålls i strikt "koppel" typ...då är han lite genialisk.

                  

Jag vet inte var allt detta svammel om skådespelare och film kom ifrån. Men nu har jag - kanske? - fått det ur systemet... i alla fall för ett tag framöver.

Jag har mer tvätt att hänga, och kanske en promenad att ta. Vi får se.

Kommentarer
Postat av: Julia

I know it seems kind of fast but usually it can take anywhere from six months to seven years.

2008-10-10 @ 17:31:42
URL: http://juliaskott.wordpress.com
Postat av: Rosengeranium (Parkettodlaren)

Min herr treochetthalvt gjorde ett tappert försök att dra ner mig i sängen igen eftersom han frös utan täcke. Som den ömma moder jag är lade jag över honom täcket och stressade ner till frukosten. Det är bara barnen som får sovmorgon i vår familj...

2008-10-10 @ 20:39:33
URL: http://parkettodlaren.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0