Yrkeskvinnan och dimmorna som lättar
Två mornar i rad har det varit den mest brutala dimma i gryningen. Riktigt välling har legat i sjok runt vårt lilla berg och hus. Men det fantastiska har varit att dimmorna har förhållandevis snabbt lättat och sen har himlen klarnat och solen lyst vackert och högt och klart, så där höstlikt som det ska när höst är vackert och inte svårt, otäckt och svart.
Igår åt jag middag med min väninna. Innan dess hade jag drällt på min gamla arbtsplats i flera flera timmar. Det var så där löjligt trevligt. Och inte alls jättejobbigt. Och jag gick bara i spinn lite lite grann men började inte känna att det var min uppgift och plikt att förändra och förbättra allt som jag la ögonen på. (Det där blev svängelskt tror jag, men det lät lite bra.) Det blev en sån där märklig dag när man rubbar sina cirklar och sen plötsligt trillar på jättemånga människor som man inte sett på år och dag. På en gång. Jag borde egentligen ha tyckt att det var jättejobbigt att ha träffat så många människor men det var det inte.
Min väninna och jag intog köttbullar och rödvin och det var rent kriminellt gott. VI pratade mycket, allvar och flabb, (mest flabb) och det var så himla trevligt. Jag vet att jag för inte så länge sen tänkte att "när ska jag få tycka nånting är riktigt roligt igen?" Så där så att man får just flabba liksom? Det var så länge sen... (Då räknar jag i of s bort allt wacko som barnen gör, samt allt vansinnevitsande som min syster och jag ägnar oss åt på MSN, då brukar det sluta med att jag fnissar rätt ordentligt i alla fall...ja, och sen när hela familjen såg Evan den allsmäktige och vi tappade koncepten och började tok-dansa till eftertexterna allihop...väldigt roligt.) Men det här var nåt annat. Egen tid i vuxet sällskap, intelligent konversation, god mat, och bara...jättehärligt. Tack M!
(Och tack maken för att det var ok att jag försvann mitt i veckan. Observera att jag inte skrev "tack för att jag fick" ... även om det var precis det jag menade. Precis som han "får" gå ut med sina herrbekanta ¨på fredag. Jag frågade i morse också om han tänkte komma hem och lukta illa. Svaret var oroväckande. Han sa "ja"...
Igår åt jag middag med min väninna. Innan dess hade jag drällt på min gamla arbtsplats i flera flera timmar. Det var så där löjligt trevligt. Och inte alls jättejobbigt. Och jag gick bara i spinn lite lite grann men började inte känna att det var min uppgift och plikt att förändra och förbättra allt som jag la ögonen på. (Det där blev svängelskt tror jag, men det lät lite bra.) Det blev en sån där märklig dag när man rubbar sina cirklar och sen plötsligt trillar på jättemånga människor som man inte sett på år och dag. På en gång. Jag borde egentligen ha tyckt att det var jättejobbigt att ha träffat så många människor men det var det inte.
Min väninna och jag intog köttbullar och rödvin och det var rent kriminellt gott. VI pratade mycket, allvar och flabb, (mest flabb) och det var så himla trevligt. Jag vet att jag för inte så länge sen tänkte att "när ska jag få tycka nånting är riktigt roligt igen?" Så där så att man får just flabba liksom? Det var så länge sen... (Då räknar jag i of s bort allt wacko som barnen gör, samt allt vansinnevitsande som min syster och jag ägnar oss åt på MSN, då brukar det sluta med att jag fnissar rätt ordentligt i alla fall...ja, och sen när hela familjen såg Evan den allsmäktige och vi tappade koncepten och började tok-dansa till eftertexterna allihop...väldigt roligt.) Men det här var nåt annat. Egen tid i vuxet sällskap, intelligent konversation, god mat, och bara...jättehärligt. Tack M!
(Och tack maken för att det var ok att jag försvann mitt i veckan. Observera att jag inte skrev "tack för att jag fick" ... även om det var precis det jag menade. Precis som han "får" gå ut med sina herrbekanta ¨på fredag. Jag frågade i morse också om han tänkte komma hem och lukta illa. Svaret var oroväckande. Han sa "ja"...
Kommentarer
Trackback
