Yrkeskvinnan läser en kontaktannons
Ja, dvs jag gjorde det i typ fredags, men nu kan jag för mitt liv inte hitta tidningen som jag läste den i. Den var väldigt rolig. Det var något i den här stilen:
"Dominant ultrafeminist med stora fötter söker kuvad kille för grinig relation. Du måste vara lätt undergiven. Gärna rödhårig."
Nja. Det här gör inte ursprungsannonsen rättvisa men det var nåt åt det här hållet. Jag fnissade rätt mycket i alla fall.
Igår åkte jag hem vid femtiden efter en appointment med min shrink (I'm making progress) och en halvtimmes tröjprovande i en boutique. (Det var en fin en med ugglor men jag gav upp. Det måste kännas mer rätt än så om den ska gå lös på 749 spänn. Liksom.)
Det var väldigt fullt på tåget. Jag fick inte sitta vilkte gjorde mig lite trött eftersom jag stod och läste en inbunden bok som var lite tung. (Ytterligare en av många "jag-har-varit-utbränd-men-nu-vet-jag-bättre-och-är-en-ny-människa-böcker som jag läser i tid och otid.) Medan jag stod där och inte ramlade omkull slog det mig hur besvärligt det är att ha en känslig näsa när man bor i storstan och måste åka kommunalt och trängas med kreti och pleti. Någon stank. Någon stank sprit. Det var lite elusive, det kan ha varit bakfylla. Urk. Jättejobbigt.
Jag misstänkte mannen i skinnpaj och fjant-gubb-keps eftersom han hade såna däringa luffartauteringar på handen (prickar och streck - vad kan de ha betytt? "här finns det gott om käk"? "Akta er, folkilsken hund?" Eller kanske bara "jag har mördet *prick prick prick* tre tjommar på den här sidan seklet"? Asch, jag är bara sensationslysten...)
Sen började jag fundera på om jag bara är fördomsfull på riktigt. Det kanske var den apatiska morsan som satt bredvid mig (där jag stod). Tänk om HON satt där och stank fylla med sin 7-åring bredvid? Hu så hemskt. Eller var det han den prydliga bakom mig??
Där nånstans upptäckte jag att hon morsan bredvid hade rätt svår mjäll i sitt annars ganska tjusiga brunlockiga svall. Urk igen.
Jag började känna mig som en fullblodsmisantrop. Häromdan när jag sorterat tvätt alldeles för länge stormade jag ut i köket och gastade nåt okvädningsmässigt om att hela mina familj egentligen bara var behållare för exkrementer... (Tvätt efter fyra ungar kan vara slabbigt...inga detaljer, I'll spare you and me both.)
Det mesta kändes alltså rätt urk på pendeln och det var SKÖNT att få kliva av. Jag tycker bara att folk kan visa lite hänsyn. Stå inte och lukta illa på kommunala färdmedel, liksom!
Och köp Clerasil, damn it. Mjälla inte fritt hur som helst in public.
Allt detta tänkte jag medan jag stod och läste. Det var ju lite simultan-kapabelt av mig?
Jag håller på att förvandlas till en riktigt grinig gubbe. Men det gör inget, eftersom min man håller på att transformeras till tant. Jag kallar honom då och då för Maj-Britt. Alternativt Magnolia. Han vägrar skruva upp golvvärmen i hallen och badrummet. Barnen fnissar och kallar honom då för "morfar prosten". Sånt gör modershjärtat gott.
"Dominant ultrafeminist med stora fötter söker kuvad kille för grinig relation. Du måste vara lätt undergiven. Gärna rödhårig."
Nja. Det här gör inte ursprungsannonsen rättvisa men det var nåt åt det här hållet. Jag fnissade rätt mycket i alla fall.
Igår åkte jag hem vid femtiden efter en appointment med min shrink (I'm making progress) och en halvtimmes tröjprovande i en boutique. (Det var en fin en med ugglor men jag gav upp. Det måste kännas mer rätt än så om den ska gå lös på 749 spänn. Liksom.)
Det var väldigt fullt på tåget. Jag fick inte sitta vilkte gjorde mig lite trött eftersom jag stod och läste en inbunden bok som var lite tung. (Ytterligare en av många "jag-har-varit-utbränd-men-nu-vet-jag-bättre-och-är-en-ny-människa-böcker som jag läser i tid och otid.) Medan jag stod där och inte ramlade omkull slog det mig hur besvärligt det är att ha en känslig näsa när man bor i storstan och måste åka kommunalt och trängas med kreti och pleti. Någon stank. Någon stank sprit. Det var lite elusive, det kan ha varit bakfylla. Urk. Jättejobbigt.
Jag misstänkte mannen i skinnpaj och fjant-gubb-keps eftersom han hade såna däringa luffartauteringar på handen (prickar och streck - vad kan de ha betytt? "här finns det gott om käk"? "Akta er, folkilsken hund?" Eller kanske bara "jag har mördet *prick prick prick* tre tjommar på den här sidan seklet"? Asch, jag är bara sensationslysten...)
Sen började jag fundera på om jag bara är fördomsfull på riktigt. Det kanske var den apatiska morsan som satt bredvid mig (där jag stod). Tänk om HON satt där och stank fylla med sin 7-åring bredvid? Hu så hemskt. Eller var det han den prydliga bakom mig??
Där nånstans upptäckte jag att hon morsan bredvid hade rätt svår mjäll i sitt annars ganska tjusiga brunlockiga svall. Urk igen.
Jag började känna mig som en fullblodsmisantrop. Häromdan när jag sorterat tvätt alldeles för länge stormade jag ut i köket och gastade nåt okvädningsmässigt om att hela mina familj egentligen bara var behållare för exkrementer... (Tvätt efter fyra ungar kan vara slabbigt...inga detaljer, I'll spare you and me both.)
Det mesta kändes alltså rätt urk på pendeln och det var SKÖNT att få kliva av. Jag tycker bara att folk kan visa lite hänsyn. Stå inte och lukta illa på kommunala färdmedel, liksom!
Och köp Clerasil, damn it. Mjälla inte fritt hur som helst in public.
Allt detta tänkte jag medan jag stod och läste. Det var ju lite simultan-kapabelt av mig?
Jag håller på att förvandlas till en riktigt grinig gubbe. Men det gör inget, eftersom min man håller på att transformeras till tant. Jag kallar honom då och då för Maj-Britt. Alternativt Magnolia. Han vägrar skruva upp golvvärmen i hallen och badrummet. Barnen fnissar och kallar honom då för "morfar prosten". Sånt gör modershjärtat gott.
Kommentarer
Trackback
