yrkeskvinnan

Jag kom hem och lagade mat. Det är enda sättet att inte kolapsa i en utmattad härjad kvinno-hög. Eh ja.

Jag ställde mig och gjorde (håll i er) risotto. Med massor med svamp för den höll på att bli dålig. Den blev förtvivlat god. Och som den curlingförälder jag är gjorde jag sen även pasta och tjicky mäcksnuggels till pojkarna. Samt rå broccolli.

Min syster som ju är en modern och hipp människa (som dessutom jobbar med meeeeedia) skrev idag att hon inte har en blogg av typen "idag gorde jag ditten och datten". Jag fick omgående komplex eftersom jag definitivt har en sån blogg. Med insprängda resonemang och underfundigheter av blandad kvalitet. Blä. Jag är uråldrig. Jag hänger inte med. Jag bloggar trist.
Jaja, skitsamma. That's the way I blogg, so sue me.

Anyhoo, jag glömde (juh) en grej som också gör livet lite mer ... värt att leva. Nellick kommer på besök och det är trevligt.
Det gör mitt liv lite mer spännande och lite mer lattjo.

Idag hade jag en ansträngande dag på jobbet. Det dök upp en kvinna som:
1. Pratade konstant och monotont och dessutom med en pikant brytning som fick henne att låta som en manodepressiv mymla. Misan på speed typ.
2. Visade teckan på grov och svårartad paranoia.
3. Upprepade sig flera gånger om.
4. Lyckades trots allt detta med konststycket att åtminstone försöka vara manipulativ.
5. Är övertygad om att hennes avlidna mor har vanvårdats alternativt mördats.
6. Vill frakta modern ut ur landet för att låta begrava henne "anywhere but here".

Nä, jag kan inte berätta mer även om jag skulle vilja eftersom det är så beklämmande. Det hela slutade dock med att jag vänligt men bestämt fick säga att jag inte kunde göra mer för henne. Alls. Nånsin. Hur tragiskt det än var alltihop. Jag fic då höra att jag ju gett löfte om att hjälpa henne (vilket inte är sant) samt att jag ju inte skulle vara så arg på henne.
Jag härsknade till på allvar (jag? som är patologiskt tillmötesgående typ jämt...ja, förrutom hemma då).
Jag travade in till kollegan som hanterat henne förra veckan. Denna kollega är så otroligt snäll och rar (nästan patologiskt där också) men han hade fått fösa ut henne handgripligen från sitt rum.
 
Sen sorterade jag papper, för att lugna mina nerver. Det gick så där, eftersom jag tycker pappersorterande och skyfflande är väldigt påfrestande i sig. Men till slut så...

Jag höll åter på att blåsa bort på vägen till centralen.

Det var nåt mer jag övervägde att gnälla om. Men jag tror jag låter bli. Ja e int' bitter. Jag är bara lite trött på mycket.

Jag sitter nu här och fryser om händerna och försöker febrilt komma på något snärtigt och vitsigt att skriva om, så där som man "ska". Men jag kommer inte på något. Jag har reflekterat väldigt lite på sista tiden. Mer än då om det är med internatskolor som en tänkbar lösning på de höga halterna tonårshormon som gör livet surt här hemma.

Konstigt. Jag som är så sabla opinionated in person - men i en blogg? Nä. Då blir det anektodiskt och diskbänksrealism för hela slanten. Samt navelskådand reflektioner om vad jag ska bli när jag blir stor.

Helvete också. Är detta första tecknet på att höstdepressionen är i antågande? Det har jag verkligen inte tid med.
Var är min whisky?