yrkeskvinnan

Snön vräker ner - tiddelipom.

Igår stannade sönerna och jag hemma från körkligheterna eftersom dom hostade så hemskt. Jag har inte varit i en söndagsmässa på tre veckor tror jag, vilket börjar kännas direkt ofromt. Men vad gör man.

Jag skulle öppna sopen under vasken och jag började även stuva om i lådan eftersom det spall över kartonger och annat och så bara *snipp snäpp* så skar det till i ryggen på mig så att jag tappade allt, ramlade (nästan) ner i sopen och utstötte ett brutalt smärte-stön... Jag vet farao vad jag gjorde men det låg plötsligt kartonger över halva köksgolvet och jag blev rädd att jag hade knäckt lådupphängningen under vasken men det hade jag som tur var inte. Jag bara såg solar och stjärnor.

Sen dess är ryggen en opålitlig kroppsdel i de mest förunderliga vinklar. Att böja sig rakt ner går bra, sitta länge går bra, men så lutar jag mig pyttepyttelite framåt med rak rygg och AAAAJ AAAAJ och jag tror att jag bokstavligen ska dö och för en kort sekundtycker jag att förlossningar är mesiga saker som inte kan jämföras med detta.

Vad f*n liksom. Det låter som ryggskott, gör det inte? Förutom att det inte small.
Jag fick hela korsyggen insmetad med nåt ipren-geligt igår kväll men det hjälpte "så där". Idag överväger jag  tigerbalsam.

Idag hostade herr minst fortfarande kopiöst, så han och jag har idag:
1. vårdat krämpor
2. tittat på Madagaskar och Toy Story 2
3. Avslutat ett par orange virkade tofflor. Till herr minst himself of course. Han sa att det var "jättebra och coola och hala" - dvs man kunde "åka" på dem i köket -  och hade dem på sig ända tills han dråsade omkull i trappen och fick blåmärken på knäna. Sen hittade jag tofflorna på köksbordet.

Det är november och the love is gone for someone dear to me. Det suger. Men det blir bättre sen.
Ingen kan valsa runt som en helt o-kantstött benporslinskopp hela livet.
Vad jag försöker säga är att det är rätt fint med lite kantstött också.