Yrkeskvinna och kreativiteten
Hur som helst; jag funderade lite på det där med det kreativa. Att starta företag är kreativt. Eller? Är det verkligen det? Är inte det kapitalistiskt super-snusk och profit-hunger? Men om man ägnar sig åt socialt och ekomässigt entreprenörskap och faktiskt på fullaste allvar avser att typ rädda världen lite grann, eller i alla fall hjälpa till? Och samtidigt försörjer sig? Är inte det bra?
Typ sånt här: http://www.watabaran.org/
Jag läste nyligen den här boken
och den hade ju klart sina poänger. Men en sak hade han fått grymt om bakfoten. Han skrev att "Money is the root of all evil" och det är en hänvisning till 1 Tim 6:10:
Kärleken till pengar är roten till allt ont; genom den har många förts bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.
OBS. KÄRLEKEN till pengar är roten till allt ont. Inte pengarna själva. Viktigt distinktion. Pengar i sig är ju ingenting, det är ju vad vi gör med dom som betyder nåt.
Jag tror inte att Richard Branson älskar pengar mer än nån annan, men jag tror att älskar och brinner för att göra affärer.
Jag brinner - förhoppningsvis - för mina tygblöjor. När man brinner blir man förhoppningsvis också kreativ. Fast just nu är det jäkligt svårt att vara kreativ nån längre stund eftersom jag har så ont i bihålorna. (Det där kallas att tappa fokus - jag är bra på det. En god vän brukar säga att jag är en mästare på att tappa fokus.)
När jag nu ändå är i nån slags "citerande mode"; en annan god vän citerade härom veckan följande:
By failing to prepare you are preparing to fail.
Huh? Is that so? Kanske. Jo, det stämmer nog. Så vi bestämde oss för att en blandning of det och Richard Bransons "Screw it, let's do it" är nån slags bra gyllende medelväg. Kanske.
Jag är en sån mes.
Vi ska se om jag kan knyta ihop det här på nåt svajjande sätt. Nina Björk skrev följande i dagens DN:
Tröttsamt vårtecken
Vi kan vår köpläxa, får vi sommarlov nu?
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=767475
Alltså; jag hänger inte riktigt med. Hela det här samhället och i princip den här kulturen bygger på att att vi konsumerar. Vi kan inte välja bort att konsumera. Faktiskt. Den insikten fick jag efter knappt två eller tre kapitel i den här boken
Sen blev det så deprimerande att jag inte riktigt kunde fortsätta läsa på ett tag.
Fatta vilket jobbigt kategoriskt uttalande. VI kan inte välja bort att konsumera. Vi har inte det valet. Sure, vi kan ha köpstopp och bara köpa det nödvändigaste. (Men då kommer ju nästa frågeställning; vad är nödvändigt? Inte helt glasklart...) Men ska vi verkligen och bokstavligen sluta konsumera måste vi i princip bli männskofientliga halvgalna eremiter och flytta ut i skogen/öknen/upp-på-berget och inte komma ut/hem/ner, utan sitta där och försöka överleva på vad naturen ger oss. Vad vi kan peta i oss i form av gräshoppor, vad vi kan fläta ihop i form av kläder...eller man kanske får ha med sig nåt ombyte som man får klara sig med så länge det bara är möjligt. Och det tror jag inte vi vill göra. I vart fall inte jag. Och eftersom jag stannar här får jag vackert fortsätta att konsumera.
Sen är det ju också så att mycket av det som Nina Björk beskriver faktiskt är sånt som jag ändå skulle kalla för kreativt. Eftersom jag nu råkat komma att tycka att kreativ inte bara innebär att man skulpterar eller skriver böcker eller står på scen. (Eller är Copy.) Men när man håller på med företagande som ju i nån alltid handlar om att tjäna pengar/försörjning, då handlar det ju om att någon ska köpa någonting av nån annan. Att pengar, varor och tjänster ska byta ägare och nyttjas. Och då undrar jag om det inte är så att det där pekpinniga som hon Nina Björk är så trött på, det är liksom oundvikligt. Men jag inbillar mig att man kan välja bort det, bitvis. Med viss ansträngning. Ansträngning är svårt att komma undan. Jag blir väl bara så pekpinnad som jag väljer? Nej, självklart är det naivt att tro att man inte påverkas av vår pågående uppfostringskultur, men jag tror att kulturen alltid försökt fostra. Det har väl inte alltid varit helt framgångsrikt, och det sker väl på väldigt olika sätt beroende på tidsålder. Men nog fasen fostras det. Pekpinnas och förmanas.
Men vad fasen, Nina. Kom igen. Vadå du "duger inte"? Lite uppror och revolt, tack. Jag tänker i varje fall inte sitta still och låta mig definieras av reklam och pekpinnar på det sättet. Jag tänker sträva efter att välja vilka som får uppfostra mig. Al Gore får det. Björn Söderberg, han med Watabaran. Företaget Green'n'Lean http://www.green-n-lean.se/foretaget.html får uppfostra mig. När det handlar om allmän planeträddning och sånt, då låter jag mig gärna uppfostras. I lagom dos. Men ingen gagnas av man klemas bort heller förstås.
Jag vill inte defineras av att jag har koll på att rosé-viner är hippt, att det finns rätta retro-blöj-design-mönster, att jag måste ha ny cykel för att det ska snurra i ekonomin, särskilt om jag redan har en fungerande cykel (jag äger, for the record ingen cykel alls). Jag tror inte heller att det gör mig till en bättre människa eller att det räddar planeten. Och i ärlighetens namn är jag för krasslig för aktivt rädda planeten just idag. (Jag måste snart nässkölja igen.) Men jag går aktivt med på att låta mig fostras. Eftersom jag ju då och då inte alls drar mig för att uppfostra rätt bra själv.
Nu måste jag sluta - slutklämmen blir inte bättre än så här.
Plikterna kallar. Screw it, let's dricka rosévin och inte konsumera så förtvivlat mycket. Möjligen några piffiga julkort.
