yrkeskvinnan

Jag har också ett lite överspänt förhållande till versaler just nu - det vet de som msn:ar med mig.

Änyhoo. Jag är husvill. Jag sitter i en liten konstig lägenhetsaktig sak på makens arbetsplats och ... ja, det är inte mitt hem helt enkelt. Det beror på följande:

- Vi har inget kök. Och då menar jag verkligen INGET kök (se där, versalerna igen). Det är bara en mindra balsal, med lortiga väggar, kackig tapet men ett väldigt snyggt nytt golv som jag är mycket förtjust över. Det blev en sån där "nääejj, vi ändrar oss i absolut trettonde timmen på IKEA och maken står beredd att langa upp 11 paket mörk eknånting på vagnen, barnen surar redan över att de inte får åka vagnen mer"...DÅ kommer jag på att näääejjj, det funkar inte med det där mörka, det kommer se ut som ett jordstamapt golv. Vill inte ha! Så vi valde nåt antikbetsat istället. Efter att ha hållt upp en massa prover och betett oss... Jag AVSKYR (och nu är det verkligen befogat m versaler) inredning! Med en passion! URK! Men man bara måste, för annars måste man ha råd att låta nån annan ha smak åt en och sen också implementera denna smak. Jag har varken smak eller pengar, så det blir blod, svett och tårar istället. Och förhoppningsvis så ser det ok ut.  Jag brukar inte inte ha så väldigt bestämda åsikter så jag är oftast nöjd med det mesta...när det gäller inredning alltså.
Jag odlar just nu också uppfattningen att jag är väldigt o-besvärlig för hantverkare att ha å göra med. Det pga att jag a) håller mig ur vägen b) inte har så många kinkiga åsikter om saker och ting c) snabbt ändrar mig om något verkar för besvärligt och d) står på mig om enkla saker som egentligen handlar om tycke och smak...som golvet i köket. Jag ville ha det på tvären, snickaren ville ha det på längden. Det blev på tvären - och det blev SNYGGT.

Förrutom då att köket är tömt så står allt det tömnda precis överallt i hela vardagsrummet. Visserligen i lådor å så, men får gå i labyrint för att kunna komma ut på baksidan av huset. Där det nu f ö finns fin trätrall som inte gör onte i fötterna som jobbiga stenplattorna gjorde. Dessa plattor ligger nu på framsidan och det ser helt fantastiskt ut. Hurra! Och fina parkeringsplatsen för bilen är röd och fin. Fin fin fin. Jag försöker att inte blir alltför materialistisk men det är svårt.


För att raskt byta ämne; hur gör folk? När de bloggar menar jag? Sitter folk och bara knattrar ner saker eller förebereder de och skriver i word först och redigerar och har sig och SEN lägger de upp? Jag får liksom inget grepp. Sen är det  ju lite..."orättvist" eller nåt, att den som redan är känd och etablerad få många läsare till sin blogg genom att kladda på rätt ostrukturerat, medan den som vill bygga nåt utav sitt bloggande måste vara väldigt väldigt skärpt och ordentlig och genomtänkt och övermänskligt smart och klipsk och spirituell och kvick och gu vet allt. Men det är kanske som det ska?


Och så ytterligare en grej. Jag håller på och läser den halvråddigt skrivna men ack så intressanta och tankeväckande "I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard. Jag verkar ha lyckats missa artiklarna som kom i samband med att boken släpptes. Otroligt intressant är det i alla fall. Allt läsande om trygghetsnarkomani fick mig i alla fall att låta min 12-åring skära av en bit parmesanost till rivning med VASSA kniven. Här ska inte trygghetsknarkas i onödan liksom. Jag har nu lyckats blir trött igen - allt är så förbannat intensivt just nu, men kök och stressad man som har slutspelskägg, fast det har att göra med terminsavslut och fackliga förhandlingar och inte alls med fotboll - så jag ska snart ta ytterliga en tuppis.
Igår jobbade jag en hel liten arbetsdag faktiskt. Det var rätt jobbigt. Sen åt jag nudliar innan jag gick och hämtade nåt så ... blähä-igt som färgprover. På olika nyanser av vitt. Va f*n liksom...

En sista grej. Här kan man höra han David Eberhard prata om sina teser. Intressant och så har en rätt sjyst röst att lyssna på också. Sen får man tycka vad man vill om Timbro förstås.