Yrkeskvinnan älskar DOLLY
Jag har varit mycket förtjust i Dolly Parton sen 10-årsåldern sisådär ungefär. Jag hittade två kassettband i mammas hyllor, dels 9-5-albumet
och dels ett mer läbbigt album med titeln The great pretender tror jag. Eller så här; hon ser rätt läskig ut på det fodralet vad jag minns.
Anyhoo, jag föll pladask och lyssnde i princip sönder kassetterna. Jag har nu beställt en piffig box m Dolly-albumoriginal som jag hoppas ska dimpa ner i brevlådan snart.
Det här var ju då ca 25 år sen och så lyssnade man på Howard Jones och Alphaville (i alla fall i min klass) så att jag hade upptäckt Dolly kanske inte var nåt jag skyltade med till nån större överdrift.
Idag är Dolly erkänd, godkänd och så gott som varenda kotte men den minsta gnutta trendkänslighet gillar Dolly. Kanske har vi alla gjort det i smyg sen vi var små - vad vet jag.
I alla fall; jag äger två Dolly-filmer, 9-5 som man kan se hur många gånger som helst nästan samt Straight Talk som också är helt suverän. Sen skrev jag ju om Steel Magnolias häromsistens - Dolly är suverän. Den jag nu saknar är The best little Whorehouse in Texas men den är på ingång.
Vadan nu denna långa Dolly-upptakt. Jag vill väl på nåt sätt understryka att Dolly och jag går way back. WAY back. I fredags fick mitt hopplösa stökliv med hantverkare, husvill-het och en havlfärdigt kök äntligen ett välkommet avbrott:
JAG SÅG DOLLY PÅ STADION!!!!
Tillsammans med min syster och hennes väninna. Det var helt fantastiskt och vi pep mest hela tiden. Jag var sen - det är långt till Ågesta - men vi kom ändå i tid. Det kändes som precis hela världen var där. Folk liksom vallfärdade. Medelåldern kändes hög. Det var många med filtar och typ termosar där. Va? SÅ kallt var det väl inte. Det såldes på tok för mycket öl inne på arenan. Det väldigt överförfriskade paret bredvid oss upplevde jag som väldigt orutinerde eftersom det där torde ha förstört upplevelsen. De satt liksom och halsade, rökte, pratade i telefon och betedde sig ... pinsamt. Man måste ju vara på helspänn när det är Dolly.
Otroligt många bra låtar - och som syrran sa, de inledde med Two doors down (som jag förövrigt suttit och värmt upp med på pendeltåget) och det svängde! Dolly hade klistrat strass på allt och hon spelade fiol, munspel, gitarr, banjo, cittra, odefinierbart stränginstrument som såg ut som nåt asiatiskt som jag läst om på musikvetenskapen, piano och whistleflute... och det var rhinestones på i princip allt. Jäklar alltså.
Dolly är liksom på riktigt. Och jag bara ger mig hän åt att tycka Dolly är bäst i hela världen. När hon sjöng Little Sparrow, som jag inte ens varit så förtjust i förrut, var det bara magiskt.
Under folkvandringen från Stadion sen hörde jag brottstycken av pretto-aktiga samtal av typen "Hon har ju aldrig varit så kontroversiell i Sverige". Och recensionerna i samtliga tidningar var milt positiva men man måste ju liksom hålla nån slags distans. Ja, hähä, vi har ju hört skämten tidigare, mellansnacket är minsann väl inövat, ojoj, vad hon är plastig, hafsade hon inte igenom hittarna lite oengagerat, men ändå, man måste beundra, bla bla bla, men när hon avslutade med Hallo God blev det lite för mycket. Liksom Jag säger bara FEGISAR. De vågar inte ge sig hän. Med Dolly är det liksom ALLT eller inget. Alla människor har yta - Dolly är skenbart bara yta, men med världens största hjärta. På wikipedia står det inte bara sångerska, låtskrivare, affärskvinna, skådespelare, det står "filantrop" också. Just det. Å hörs sen.
Min egen lilla pretto-analys är att jag ändå sörjer att vi aldrig kommer få se en naturligt åldrad Dolly Parton. Hon hade varit otroligt vacker. Would've aged beautifully. Det är jag säker på. Men Dolly är Dolly. Larger than life. Och så pytteliten. En slags magisk märklig blandning av Tingeling och Påven i samma person. Med lite sockervadd ovanpå.
och dels ett mer läbbigt album med titeln The great pretender tror jag. Eller så här; hon ser rätt läskig ut på det fodralet vad jag minns.
Anyhoo, jag föll pladask och lyssnde i princip sönder kassetterna. Jag har nu beställt en piffig box m Dolly-albumoriginal som jag hoppas ska dimpa ner i brevlådan snart.
Det här var ju då ca 25 år sen och så lyssnade man på Howard Jones och Alphaville (i alla fall i min klass) så att jag hade upptäckt Dolly kanske inte var nåt jag skyltade med till nån större överdrift.
Idag är Dolly erkänd, godkänd och så gott som varenda kotte men den minsta gnutta trendkänslighet gillar Dolly. Kanske har vi alla gjort det i smyg sen vi var små - vad vet jag.
I alla fall; jag äger två Dolly-filmer, 9-5 som man kan se hur många gånger som helst nästan samt Straight Talk som också är helt suverän. Sen skrev jag ju om Steel Magnolias häromsistens - Dolly är suverän. Den jag nu saknar är The best little Whorehouse in Texas men den är på ingång.
Vadan nu denna långa Dolly-upptakt. Jag vill väl på nåt sätt understryka att Dolly och jag går way back. WAY back. I fredags fick mitt hopplösa stökliv med hantverkare, husvill-het och en havlfärdigt kök äntligen ett välkommet avbrott:
JAG SÅG DOLLY PÅ STADION!!!!
Tillsammans med min syster och hennes väninna. Det var helt fantastiskt och vi pep mest hela tiden. Jag var sen - det är långt till Ågesta - men vi kom ändå i tid. Det kändes som precis hela världen var där. Folk liksom vallfärdade. Medelåldern kändes hög. Det var många med filtar och typ termosar där. Va? SÅ kallt var det väl inte. Det såldes på tok för mycket öl inne på arenan. Det väldigt överförfriskade paret bredvid oss upplevde jag som väldigt orutinerde eftersom det där torde ha förstört upplevelsen. De satt liksom och halsade, rökte, pratade i telefon och betedde sig ... pinsamt. Man måste ju vara på helspänn när det är Dolly.
Otroligt många bra låtar - och som syrran sa, de inledde med Two doors down (som jag förövrigt suttit och värmt upp med på pendeltåget) och det svängde! Dolly hade klistrat strass på allt och hon spelade fiol, munspel, gitarr, banjo, cittra, odefinierbart stränginstrument som såg ut som nåt asiatiskt som jag läst om på musikvetenskapen, piano och whistleflute... och det var rhinestones på i princip allt. Jäklar alltså.
Dolly är liksom på riktigt. Och jag bara ger mig hän åt att tycka Dolly är bäst i hela världen. När hon sjöng Little Sparrow, som jag inte ens varit så förtjust i förrut, var det bara magiskt.
Under folkvandringen från Stadion sen hörde jag brottstycken av pretto-aktiga samtal av typen "Hon har ju aldrig varit så kontroversiell i Sverige". Och recensionerna i samtliga tidningar var milt positiva men man måste ju liksom hålla nån slags distans. Ja, hähä, vi har ju hört skämten tidigare, mellansnacket är minsann väl inövat, ojoj, vad hon är plastig, hafsade hon inte igenom hittarna lite oengagerat, men ändå, man måste beundra, bla bla bla, men när hon avslutade med Hallo God blev det lite för mycket. Liksom Jag säger bara FEGISAR. De vågar inte ge sig hän. Med Dolly är det liksom ALLT eller inget. Alla människor har yta - Dolly är skenbart bara yta, men med världens största hjärta. På wikipedia står det inte bara sångerska, låtskrivare, affärskvinna, skådespelare, det står "filantrop" också. Just det. Å hörs sen.
Min egen lilla pretto-analys är att jag ändå sörjer att vi aldrig kommer få se en naturligt åldrad Dolly Parton. Hon hade varit otroligt vacker. Would've aged beautifully. Det är jag säker på. Men Dolly är Dolly. Larger than life. Och så pytteliten. En slags magisk märklig blandning av Tingeling och Påven i samma person. Med lite sockervadd ovanpå.
Kommentarer
Postat av: Rosengeranium (Parkettodlaren - även nöjd kund))
"Dolly är Dolly. Larger than life. Och så pytteliten. En slags magisk märklig blandning av Tingeling och Påven i samma person. Med lite sockervadd ovanpå."
Jösses, vilka mentala bilder! Nu vet jag inte om jag kommer att kunna sova inatt eller om jag kommer ligga och fnissa över påvar som springer omkring med ett flor av sockervadd fladdrande bakom sig. Gör inte så... eller jag ändrar mig! Gör gärna så mot en teolog :)
Trackback
