yrkeskvinnan

Det klarnade igår. På flera sätt. Jag satt en halv dag på mitt kontor och harvade med nån teknisk lösning som bråkade med oss, min bror och mig...suck. Jag hade Diva och brorson Plutten i sällskap också. Plutten är fortjusande och Divan är en fröjd och glädje till barnvakt. Hon och Plutten gillar dessutom varandra och det är ju också trevligt.

När de hade åkt satt jag kvar och pysslade med ett och annat. Mailade och ringde lite. Försökte få liv i två trilskiga telefoner som bara bråkade med mig. Kontantkort har liksom gått mig förbi på nåt sätt...och nu hävdades det att mina två telefoner på nåt sätt antagligen var låsta...ånääääj. Jobbigt jobbigt när man behöver en kontantkortslösning. Men nähä enligt nån sida från Telenor så var de visst inte alls operatörslåsta...kanske...och efter visst Kafka-esk kontakt med Halebops kundtjänstså verkar det som att telefonerna kanske är låsta ÄNDÅ...näman vaff...
Jaja.
Och sen satt jag och sammanställde en lista över Barnavårdscentraler i Stockholm med relevant omnejd.
Nångång däromkring började jag ruttna på alltihop och då paltade jag mig iväg mot stan. Jag gick en lite längre promenad än nödvändigt - jag skulle träffa väninnor vid Tekniska men spankulerade från Stadion. Dels för att få lite motion, dels för att spana in några butiker of sorts. Skyarna var regntunga...men det började faktiskt aldrig regna. Jag försökte då också bestämma mig för huruvida jag skulle äta nåt. Redan då alltså, vid sju. Jag skulle inte träffa mina väninnor förrän vida kvart i åtta men jag kände att om jag inte fick mat skulle jag nog blir besvärlig. Jag hamnade på ett sushi-hål-i-vägen och fick yakitori som var god. Alltså ingen sushi. Jag äter inte sushi, tyvärr. Jag skulle gärna. Det är så estetisk mat och om jag vore lite mer åt det förljugna hållet skulle jag antagligen tvinga i mig sushi bara för syns skulle samt hävda i tid och otid att jag älskade det bara för att det överensstämmer med min självbild/självillusion... Men det går inte. Jag strävar efter det icke-förljugna. Alltså kan jag inte med sushi. Ochjag har försökt. Flera gånger men det slutar alltid med svåra kväljningar och angst. Men vem vet, snart kanske det är dags att pröva igen.

Jag träffade mina väninnor. Tiden har på många sätt sprungit ifrån oss. De är utlandssvenskar sedan många många år. Utlandssvenskar med blandade bakunder. Vi har kopiösa mängder barn allihop, tolv stycken om man lägger ihop våra respektive barnaskaror. Där har det på nåt sätt sagt stopp för oss alla tre. Vem ska bli den första att drämma till med en liten Quintus?? Vem? Quintus lyser nämligen med sin frånvaro hos oss alla.
Hur som helst - vi åt indiskt. Jag tog bara soppa eftersom jag redan ätit min yakitori. Det var fint att sitta tillsammans. Stöttande samtal, olika referenspunkter... En känsla av ett tiden både sprungit ifrån och kommit ikapp. Jag fick inte kvillriga flashbackkänslor av att vara 20 igen och fnissahysteriskt åt både det ena och det andra. Det fanns en harmoni och en trygghet ... och också ett vemod. Tänk va. Livet bara flyter sin gilla gång. Panta rei. Och så går åter en av våra dagar och kommer aldrig åter....visst är det så?

På väg från mitt kontor fick jag Dolly i huvudet igen. Mitt i mitt lite sorgsna svårmodiga mindes jag igen att någon läst mig från igåg, denna någon svarade mig med fina goda ord som kändes som finaste kycklingsoppa i magen. Tack. Tack så otroligt mycket för de orden. De fina orden, kycklingsoppan, en trotsig cigarett och Dolly: "You better get to livin'..." Så var det. Så är det. Och mycket riktigt. Jag åt indisk kycklingsoppa på kvällen. Den var som orden. Snäll och samtidigt livfull, med vitlöksbitar som lurade muntert i botten, en biton av ingefära. Tack igen. Tack för orden som soppa och Samrat of India för soppa i skål.