yrkeskvinnan

Men det kan man ju glömma.
Jag har som vanligt tagit på mig en två tre små käcka kreativa projekt som ska liva upp presenteriet på julafton, det är bara det att sen ska man orka pyssla de där grejjerna också. Hur nu det ska gå till. Men det får bli ett senare bekymmer.

Jag åkte och jobbade idag, lite mot bättre vetande eftersom jag hade ont i ansiktet ända sen i lördags. That's right, my sinuses are acting up. IGEN. Det är bara att gå till doktorn. Jag har nässlöljt som en FURIE, sprejat, snutit och lik förbannat så kommer det ut kärnkraftsavafall som (nästan) lyser i mörkret och kan användas i kemisk krigföring och det gör fortfarande ont. Skit också. Dessutom knakar det i mitt högra öra med jämna mellanrum.

Eftersom jag kände mig erbarmligt sjuk hela helgen och hade ont i hela ansiktet hanterade jag detta genom att bland annat goffa godis. Det var ju lite onödigt, men så kan det gå. Så nu känner jag mig lite padd-ig. I fredags var det dessutom katastrof på jobbet. Eller så här - (JA, det här kommer bli inlindat) - mitt jobb sköter sig ju självt och jag har en annan arbetsgivare än "alla andra" på mitt jobb. Så det här påverkade egentligen "alla andra" mycket mer. Fast på ett mer djupgående plan påverkar det mig också. Och det ledde till att jag grät som ett barn, och plötsligt insåg att världens barskaste nunna satt och klappade mig på handen och stack åt mig en näsduk.

Nä, det är faktiskt officiellt. Det är inte märkvärdigare än att församlingprästen, där jag jobbar - lämnar sin församling. Det som gör det lite märkvärdigare och tyngre är att han också lämnar sin orden och sitt prästämbete. Och DET gör ont. Jätteont. För han har lovat lika mycket som jag har lovat min man. Och löften måste betyda något. Måste.
Så utan att gå in på detaljer - det gör ont.

Därefter vinglade jag runt på Östermalm - bokstavligen, jag hade med dödsförakt satt på mig högklackat OCH mascara, ödesdigert båda delarna. Jag handlade lite fler julklappar och  kontemplerade mina knastertorra ögon samt de tunga suckarna i mitt bröst.

Idag var stämning något tryckt men hanterbar. Det bjöds på brända mandlar på fikat. Jag åkte till min shrink och träffade sen maken som haft möte i stan och lyckats klippa sig. Vi övervägde att bevista en mässa eftersom det är Jungfru Marie ...nånting. (Minne som en guldfisk, jag skyller på bihålorna.) Men jag hade för ont. VI åkte hem istället. Jag kastade mig över matlagningen och det blev pastasås på renskav, bacon och svamp med lite tomatpuré och creme fraiche. Det blev smaskens, och äldste sonen Killen som hade kamraten E på besök som också stannade på middag åt upp hela sin portion och förklarade att "jag har ätit bränd ren förrut". Hä. Han var inte heller rädd för ärtor vilket hedrade honom. Herr Minst ställde som vanligt till en scen.

Sen läste vi Vicke Viking - oerhört roligt. Men efter halva kapitlet höll jag på att somna så jag kolapsade i soffan. Och somnade.

Efter att ha vaknat till liv igen har jag petat i mig te och gått och lagt mig - jag bloggar alltså från sängkanten. Fast först nässköljdes det förstås igen. Och maken anser att nu ska vi titta på film i sängen. Divan har fjollat runt och fjant-fjompat tills jag fick ett utbrott och brölade något som absolut inte kan upprepas här men det  hade att göra med någon form av skändning av ett bestick. Helt absurdt och maken skrattade så att han höll på att ramla ur sängen.

Det regnar. Barnen väsnas. Jag är lite på sparlåga. Jag misstänker att jag måste äta penicillin för att få fason på bihålorna.

Jag vill ha mer te.