Yrkeskvinnan har det hektiskt

Jag har arbetat i tre dagar i streck vilket jag ju bara inte GÖR i vanliga fall. Det har varit HISKELIGT ansträngande och idag var jag dessutom tvungen att skutt iväg till underredes-doktorn. Ety jag är störd å mina månatliga regleringar. Inga detaljer, mer än att det jag trodde vara normalt inte alls är normalt samt att det verkligen inte är normalt att äta en medicin som supposedly ska leda till att man inte är månatlig ALLS och sen ändå läcka som ett såll i två veckor. Jag skojar inte. Blö som en slaktad gris i två veckor. Inte roligt. Anyhoo, farbror lustig (min gynekolog) sa sävligt (han är alltid lite sävlig och säjer saker som att "det är bara du i hela världigen som tycker det är obehagligt att klättra upp i gynstolen - alla andra tycker det är jättekul") att så här kan du ju verkligen inte ha det, vi prövar nåt annat. Och så skrev han ut nässpray. Jag har förstått att vissa saker är väldigt effektiva att ta genom just näsan (typ kokain och hormonspray) men i alla fall. "Jag har problem med mitt månatliga, därför använder jag nässpray... " - det känns liksom inte logiskt. Dessutom var den svinigt dyr och jag tänkte att nu blir barnen utan julklappar. Detta tills jag insåg att jag fått tillbaka en nätt summa på skatten. Jippi! Nu fattas det bara att maken får kvarskatt.

Så jag handlade lite annat småkraffs till julklapp till mina små samt mina brorsbarn och sen åkte jag hem på en snuskigt fullpackad pendel med min ofantligt dyra nässpray.

Men - jag gick händelserna lite i förväg. Varför har jag nu jobbat tre dagar på raken frågar sig vän av ordningen? Jo - jag har köpt in ett system som ska hjälpa mig, mina döda och min kyrkogård till en enklare tillvaro. Jag fick systemet, försökte installera systemet och eftersom jag inte är en fullkomplig idiot gav jag upp efter tre misslyckade försök och ringde supporten. De tog över min dator fjärrvägen i två dar, sen gav DOM också upp och sa: "Vi kommer över!" Det visade sig vara nån knas-inställning i min burk som det tog mycket tid att hitta och de förklarade att jag aldrig hade lyckats få igång eländet om jag fortsatt på egen hand. Därefter blev jag lite matt. Sen bokade jag i alla fall in några konsulttimmar med en utbildare - visst, jag hade kunnat sitta och bli blå i ansiktet och försökt lära mig på egen hand men det hade jag ingen lust med. Så nu fick jag sitta med supertrevliga och pedagogiska utbildaren S i två dagar. Det passar mig alldeles utmärkt att bli hållen i handen. Vi la in en hoper döingar, vi gick igenom olika typer av status men när vi kom till gravskötselavtal, aviseringar och fakturor blev jag lite blek och rädd, och kände att hjäääälp. 

Hur som helst - som det ser ut nu känner jag mig ömsom euforisk av hur fantastiskt allt kommer bli när det är kalrt, ömsom väldigt trött när jag ser hur lång tid det kommer ta. Blä. Men det är ju bara att harva på. 

Utbildaren S tittade på mina kartotek (4 st, varav två helt antika), mina pärmar, min fina gravbok (helt handriven FORTFARANDE 2008), min pärm med handritade kartor, mitt knas-register i Works som är lynnigt och stelt som en dement plåt-niklas...och så sa hon bara stillsamt att JA, det kommer bli mycket enklare sen.

Administration. Det är ett mycket fult och små-äckligt ord. Det är ett sånt anti-begrepp. Det är så dammigt och tråkigt och ofta icke-kreativt. Eller? Eller är det vad man gör det till?

Jag vet inte, men det är det jag sysslar med i alla fall. 

Just det. En sak till. När jag kom ut från doktor lattjo kom jag på att jag skulle se om jag skulle hinna få tag på maken innan han satte sig i viktigt möte (han hade nämligen mitt leg vilket jag behövde för att kunna hämta ut den svindyra medicinen). Jag ställde mig och sms:ade. Sen fastnade jag lite i sms-mode och började städa i telefonen. Då blir jag ofrivillig åhörare till en donna som sitter och vräker ur sig om sitt vansinnes-såpopera-panikångest-liv i telefon till en väninna eller vad det nu var. Har folk ingen integritet alls längre?? 
Så här lät det (jag blev paralyserad av både sms-mode same vanmäktig fascination över donnans brist på ... vett-att-viska):
" ...jag vet fan vad jag ska göra, jag har fått säja lägenheten och nu ska vi ha barn och han vill liksom inte leva med mig och Niklas han säger ju att han är kär i mig och tänker ta ansvaret för barnet 50% men att han bryr sig inte om att jag har sålt lägenheten och blivit av med jobbet han vill typ ha en emotionell relation med mig men inte dela ekonomi alltså förstå hur ska jag göra? jag vill inte ha något barn under dom här omständigheterna jag menar, jag har inget jobb, ingenstans att bo, en 8-åring och en bebis i magen...."

Lagom muntert. Till sist släppte min vanmakt och jag gick med bestämda steg mot utgången. (Detta utspelade sig i väntrummet på en mödravård, mind you, och allt och alla hörde precis ALLT detta.)
Det enda jag såg var ett par högklackade stövlar och ett långt hår som hängde ner över ansiktet på den olyckliga.

Väl hemma övervägde jag ytterligare en julklappsrunda med storkillen som har shoppingen i blodet, men jag bestämde mig sen för att låta bli, till samme killes förtret. Lite lätt rödögd sa han "du kommer inte orka i morgon heller..." fas jag lovade att det skulle jag visst det. Pust. Sen slängde jag hastigt ihop hamburgare till samtliga familjemedlemmar och monterade och slog t o m två st i ugnsfolie till maken och Divan som skulle iväg på föräldramöte. De blev mycket glada. Det är lite skillnad på varm mat och en macka, sa husmodern/yrkeskvinnan den präktiga, knöck pånacken och började diska.
Eller nä. Nån annan får diska, faktiskt.
Nu ska jag antingen sticka vidare på mohair-tröjan eller nässkölja.
Mitt liv är mycket spännande.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0