yrkeskvinnan

Jag fick penicillin. Det tog ca 3,75 minuter, då den leende kvinliga läkaren petade lite på min kind, bad mig försöka tryckutjämna (AJ!!!)  samt frågade om jag hade gul snuva. "Nä", sa jag. "Den e grödn".
"Det får bli penicillin", sa hon och vräkte iväg receptet.
Jag ringde mamma och gnällde en stund, sen handlade jag sybehör, åt på MackeDonken, handlade örngott, handlade julklappar, lyckades förlägga mitt VISA-kort och fick ångest, hittade det igen, åkte hem. Där nånstans insåg jag hur halvdöd jag var. Just det, jag hämtade ut mina stora läbbiga piller också. Fäsen, vad jag äter piller. Jag börjar blir trött på det.
Min lillebror, som numera är tvåbarnsfar, har magkatarr. Det är otrevligt och smärtsamt och han är lite besvärad som stött och tar det som en personlig förolämpning. Han har "ovärdig" mage (vad farao det nu betyder) och hvädar bestämt att han inte ALLS stressar. Det tror jag inte heller att han gör. Det är väl omställningen eller nåt.

Jag är så jäkla sjuk. Allt gör ont. Allt. Fast mest i hela ansiktet. Jag är så att sjuk att jag
1. inte orkar laga middag
2. glömde att minska en maska i vardera sidan på ärmen på min fina mohair-tröja som snart är klar
3. glömde hämta herr Minst på dagis

Det sista är så pinsamt att jag verkligen skäms. Jag skulle hämta honom klockan fyra, men jag vegeterade så intensivt med stickningen och mitt ömmande nylle att jag helt glömde bort honom. PINSAMT. Fast på dagis var allt frid och fröjd och herr Minst skulle just till att börja väva när jag kom instapplande genom dörren. Han var rätt oberörd.

Jag är hungrig. Jag vill inte äta. Jag vill ha soppa. Jag vill döööööööööööööööööööööö.
Nä. Det vill jag faktiskt inte. Jag vill bara bli av med allt guck som huserar i mitt kranium. Typ.