yrkeskvinnan

Jag menar hur ser det ut?
Men vad gör man - den minst är en läbbig bacillhärd och om jag inte vore så gammaldags och ordentlig skulle jag antagligen ta kort på hans sår och lägga upp. Men det är urkigt så jag gör inte det.
Jag måste till vårdcentralen med en rätt så klen liten gris som är sårig och sur och gör livet surt för alla oss inblandade. Inte bra. Men vad göra?

Inte har jag lyckats lägga upp några bilder heller. Slött. Ren slöhet. Men men. Det ska jag nog lyckas med imorgon ska ni få se.

Jag var på STICK-KAFÉ idag. Helt fantastiskt. En liten hund hoppade upp i mitt knä (jag tror jag klarade mig från allergiattacker och sånt), jag fick hjälpa en tjej med att läsa stickbeskrivning och plocka upp maskor på en socka OCH min fina hatt blev klar. Det är för sent att berätta hela historien om hatten, så det gör jag imorgon. Men bara för att det inte ska verka så tomt så ska jag slänga upp en text från mitt förflutna. Närmare bestämt för en månad sen.
Drygt.
Publicerat annorstädes 17/8 under rubriken:

Hemmakvinnan hamnar på akuten.
Mitt i natten dessutom.

Igår hjälpte jag kompis att flytta. Detta pga min enorma godhet (öh) samt att jag har STOR bil. Har även liten bil, men det ska jag berätta om en annan gång. VI flyttar och bär och kör och tömmer och bär och har oss...och det gick så bra så.
Sen skulle jag hem. Hamnade i bilkö. Morrade och lyssnade på radio och sjöng mycket högt.
Kom hem och åt middag med mannen (kyckling och rotfrukter en masse) samt petade i mig en hel folkbärs.
Sen skulle vi se sista avsnittet av Tru CAlling som jag är barnsligt förtjust i samt fortfarande upprörd över att de la ner mitt i alltihop. Mutter mutter. En kvart in i avsnittet börjar det KLIA groteskt mycktet i mina handflator. Inte så farligt men lite tröttsamt, tänkte jag. Började känna mig lite svullen om munnen. I munnen. Runt ögonen. Kliade mina händer och såg klart avsnittet. Sen tänkte jag att jag måste kolla för nu känns NÄSAN svullen. Tittar mig i spegeln och får en chock. Jag ser ut som HEJ-KOM-OCH-HJÄLP-MIG med emfas på HJÄÄÄLP! Ögonen svullna till halv oigenkänlighet, munnen svullen som en botoxmiss, näsan som en potatis. Och nu börjar även de kliande händerna svälla till oigenkännlighet. Det stasar och snart kan jag knappt knyta händerna. Hjäääälp! Armarna är flammiga, och medan maken kolla om läkargrannen är vaken (han sov) tar jag av mig tröjan och konstaterar att jag är knallrosa över HELA magen, ner på låren. Med prickar och blåsor...

Hjälp!
Jag ringer sjukvårdsupplysningen. Efter att ha väntat i 10 minuter får jag på ca 47 sekunder veta att jag måste till sjukhus. NU! Omgående! Det är nästan så att jag bör ta ambulans (hon sa så, ring 112!). Nja. Det är nära till sjukhus. Maken petar på Divan och förklarar läget. Alla andra sover. Hon får order att ringa om det är nåt, till oss och sen till grannen.

Iväg mot akuten mitt i natten. VId det här laget kan jag inte knyta händerna alls, det dunkar i huvudet, och jag har hjärtklappning och frossa. Jag hackar tänker och benen skakar. Väl framme och inne på akuten stirrar de och säger Oj då, samt "Gå in DIREKT till medicin, de tar hand om dig på en gång." Hjääääääääääääääääälp!

Jag blir milt nedbrottad (inte alls, rent effektsökeri) på en brits och får kanyl direkt, adrenalinspruta i magen och massa lattjo medicin intravenöst. Jösses. Jag har blodtrycket i öronen (högt alltså) och får ännu mer hjärtklappning. Sen börjar det sakta klinga av. De vill observera mig några timmar så mannen åker hem. Jag dåsar på britsen. Till slut säger de att de tycker jag verkar stabil. De hävdar att svullnaden börjat lägga sig och att händerna kommer lugna ner sig. (Jag kunde knappt få fram legget i kassan...)

Tar taxi hem. Ser nästan ut som folk. Brakar i säng ca 02.00. Nu på morgonen såg jag nästan normal ut igen, och allt det otäcka rosa (som som värst var ända nere på vaderna) är borta.

Gudars skymning så obehagligt. Det läskiga hade väl varit om det börjat krypa ner i halsen så att jag skulle få svårt att andas. Men det hände ju inte. Puh. (De kollade syresättning och sånt.)

Dramatiskt va? Många säger att de inte gillar sjukhuslukt, att de får ångest och sånt, men jag blev faktiskt märkligt nog trygg av den där typiska sjukhuslukten. De tar hand om mig här, typ.

Så roligt hade jag i natt. Nu ska jag packa och snart åke iväg med han hjältemannen.

Svullensvullig - riktigt gullig!

Vad det berodde på? Oklart. Antagligen en reaktion på en blödningshämmande medicin jag äter, men de vet inte riktigt...

Epilog
De har inte utrett det här, fast jag pratade med dem på vårdcentralen. De suckade mest och sa att ibland vet man verkligen inte vad som orsaker en anafylaktisk chock. Trist. Och självklart slängde jag inte det här dels för att få sympati och dels för att ha nåt att jämför lillkillen elände med. Jag är en hemsk mor...
Nä, det är jag faktiskt inte. Jag är den mor de har, de små liven och jag försöker ta hand om henne efter bästa förmåga. Deras mor alltså. Mina ungars.