Yrkeskvinnan bloggar på arbetstid
Och det tror jag baske mig man inte får. So I'll make it snappy.
Jag köpte nya skor igår. Jag provade två par, men det blev de billigare till slut. De dyrare hade sjukt mycket attityd, de billigare liksom lagom m attityd. Jag tror jag inte ska ha FÖR mycket attityd. Och yes, jag tror there is such a thing as för mycket attityd.
Anyhoo, jag klapprade iväg med mina skor i morse, fcik skjuts av mannen till Älvsjö och sen kunde vi häng tillsammans på pendeln i en kvart - det var väl lite trevligt. Han skulle till tandläkaren och själv tänkte jag komma i tid till jobbet för en gångs skull. Jag svängde bara av en liten liten stund in i pocketshop...jag ska bara.... hmmm...
Fem minuter senare valsade jag vidare, halvrusig över att INTE att ha gjort av med 65kr (ha, snarare 4x65kr om det ska vara en realistisk stund i pocketshop). Jag kände mig som en ex-knarkare som säger nej till en sil. Jag är en pocket-o-holic. ("Hej, Lisa!")
Sen gick jag och stirrade hela vägen till min t-bana på allas skor. Mycket snygga skor i omlopp. Mina är supersnygga. Tycker jag själv. Sen tittade jag på folk också. Jag gillar folk. Ibland.
Igår var det ett sabla liv här på jobbet, idag är det kav tyst. Kan bero på att min bordskopmis inte är här idag, att det inte räknas pengar (vi snackar Joakim von Anka-surfing i mynt alltså...) och att min bordskompis INTE sitter och harvar in- och utbetlaningsrutinernas vara, icke-vara samt lämplighet med en halvtupprörd äldre man med bestämda åsikter. (Vid det laget satte jag på mig hörlurar och tänkte på pannkakor.)
Sen råkade jag säga följande till penningräknardamen igår: "Jahaja, flitens lampa minsann". Hon blängde. Bordsgrannen såg rädd ut. Sen lyste damen upp och sa "JaHAja, "lampa", jag tyckte du sa "SLAMPA". Och bordsgrannen sa "ja, jag trodde ni kände varandra väldigt bra eller så..." Just det, jag är en sån som har bästisar på 75+ , och dessutom i tid och otid kalla dem för slampor. Fast lite komiskt är det...
Jag har dessutom gjort samma fadäs förr. Jag skulle citera min mormors favvo-skämt "vad vet jag, gamla fnask, sa prostinnan" vilket jag tycker är lite lustigt. Det var bara det att alla kollegorna uppfattade att jag kallade min administratör för "ditt gamla fnask" vilket ju inte kändes helt lämpligt. Jag får helt enkelt passa mig för alla eufemismer (öh, stavas det så??) för lösaktigt kvinnfolk. Eller karlar kan visst också vara slampor nuförtiden har jag insett..
Hu vad jag känner mig gammal.
Nu måste jag förvalta lite igen.
Jag köpte nya skor igår. Jag provade två par, men det blev de billigare till slut. De dyrare hade sjukt mycket attityd, de billigare liksom lagom m attityd. Jag tror jag inte ska ha FÖR mycket attityd. Och yes, jag tror there is such a thing as för mycket attityd.
Anyhoo, jag klapprade iväg med mina skor i morse, fcik skjuts av mannen till Älvsjö och sen kunde vi häng tillsammans på pendeln i en kvart - det var väl lite trevligt. Han skulle till tandläkaren och själv tänkte jag komma i tid till jobbet för en gångs skull. Jag svängde bara av en liten liten stund in i pocketshop...jag ska bara.... hmmm...
Fem minuter senare valsade jag vidare, halvrusig över att INTE att ha gjort av med 65kr (ha, snarare 4x65kr om det ska vara en realistisk stund i pocketshop). Jag kände mig som en ex-knarkare som säger nej till en sil. Jag är en pocket-o-holic. ("Hej, Lisa!")
Sen gick jag och stirrade hela vägen till min t-bana på allas skor. Mycket snygga skor i omlopp. Mina är supersnygga. Tycker jag själv. Sen tittade jag på folk också. Jag gillar folk. Ibland.
Igår var det ett sabla liv här på jobbet, idag är det kav tyst. Kan bero på att min bordskopmis inte är här idag, att det inte räknas pengar (vi snackar Joakim von Anka-surfing i mynt alltså...) och att min bordskompis INTE sitter och harvar in- och utbetlaningsrutinernas vara, icke-vara samt lämplighet med en halvtupprörd äldre man med bestämda åsikter. (Vid det laget satte jag på mig hörlurar och tänkte på pannkakor.)
Sen råkade jag säga följande till penningräknardamen igår: "Jahaja, flitens lampa minsann". Hon blängde. Bordsgrannen såg rädd ut. Sen lyste damen upp och sa "JaHAja, "lampa", jag tyckte du sa "SLAMPA". Och bordsgrannen sa "ja, jag trodde ni kände varandra väldigt bra eller så..." Just det, jag är en sån som har bästisar på 75+ , och dessutom i tid och otid kalla dem för slampor. Fast lite komiskt är det...
Jag har dessutom gjort samma fadäs förr. Jag skulle citera min mormors favvo-skämt "vad vet jag, gamla fnask, sa prostinnan" vilket jag tycker är lite lustigt. Det var bara det att alla kollegorna uppfattade att jag kallade min administratör för "ditt gamla fnask" vilket ju inte kändes helt lämpligt. Jag får helt enkelt passa mig för alla eufemismer (öh, stavas det så??) för lösaktigt kvinnfolk. Eller karlar kan visst också vara slampor nuförtiden har jag insett..
Hu vad jag känner mig gammal.
Nu måste jag förvalta lite igen.
Kommentarer
Trackback
