yrkeskvinnan

men så mycket roligare än så är det inte.

Vilket uppehåll.

Jag har en bulle i ugnen. Jo alltså jag har det. Ugnen står på 250 grader och det luktar brända sesamfrön och snart ska jag sänka värmen och låta bullen gräddas i nån halvtimme till. Nu var det väl förhoppningsvis i alla fall NÅN som hajjade till och fick nåt i halsgropen och tänkte "Nääää, e ho på tjocken nu igen??" fast det faktiskt var över fyra år sen sist jag var på tjocken. Vad det nu har m saken att göra.... Ja, jag vet. Det var jag som började.

Det är svart och blaskigt och grått och svårt och tungt. Nu igen. Och väldigt få bryr sig. Orkar bry sig. Och hur mycket orkar jag säga? Inte så jättemycket. Inte när alla andra har nog med sitt, liksom. Men men, jag klarar mig nog ska ni se. Det var ju det ni visste, eller hur? Det var därför ni inte brydde er. Eller?

"Yrkeskvinna?" Vadå yrkeskvinna? Jag har knappt nåt yrke att tala om. Det jag fick för mig att jag var bra på, var jag inte så bra på...inte så att jag tålde det i alla fall. Och nu är det mest brödfödan som gäller. Fast det är ju inte riktigt sant det heller.  Och jag ser att jag verkar vara helt i ett träsk av självförakt och angst. Men så är det inte. Angst - ja. Självförakt - nej. Jag tycker att jag är älskansvärd och har ett existensberättigande. Jag är stark. Och jag kan baka bröd. Men jag ser det mest i väldigt mycket grått. Förhoppningsvis är det temporärt. För jag vill kunna börja ha mascara igen. Det törs jag inte för tillfället.

Nu ska jag sänka värmen tror jag. Och borsta tänderna. Och hoppas på att morgonendagen har nya nyanser som inte bara går i svart och grått och svart och grått. Och lite kräk-beiget. Ge mig blått och lila och grönt. Och lite orange. Snälla...